2008-10-03

Slutklämm


The hole in the tire gang!
Hela gänget på stranden. Från vänster: Len Zawodniak, Hasse Härdin, Bob Sweeney, Bengt Sandborgh.
Vilka fantastiska veckor vi fick tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma den här resan. Just nu är det hela en röra av minnen och ögonblick. Att korsa USA på cykel är en dröm jag haft länge. Ingvar Hansson och Bo Einar gjorde det redan 1989 ihop med ett gäng norrmän. Några år senare läste jag om PAC Tour och insåg att här finns en möjlighet att göra något liknande. Men då utan allt strul det innebär att arrangera detta själv hemifrån Sverige.
Cykla kust till kust med PAC Tour har för mig inte varit särskilt fysiskt jobbigt. Cykla PBP kräver betydligt mer, men det är psykiskt jobbigt att cykla 26 dagar på raken. Likadana motellrum, samma snabbmatskedjor och samma rutiner dag efter dag är slitigt.
Människorna man lär känna och träffar på en sådan här tur är mycket av behållningen. Man kan inte cykla PAC Tour om man inte är en passionerad cyklist. Myckat annat i mötet med nya människor blir mycket lättare när man delar ett intresse. Att sedan PAC Tours personal är minst lika passionerade cyklister själva gör ju inte saken sämre. Alla utom ägarna Lon och Susan gör detta utan lön. De slipper bara betala, och kan själva cykla varannan dag.
Vädret har varit otroligt fint. Två kortare åskskurar på hela tiden! Annars sol från klarblå himmel. Vansinnigt varmt de första dagarna i Kalifornienöknen. Men med hjälp av PAC Tours erfarenhet och råd så fixade jag det också. Men det var en stäcka mellan näst sista och sista depån på dag 1 i 45 gradig hetta som höll på att knäcka mig. På 20 minuter gick jag från pigg till "död". Jag ville bara stanna och luta huvudet mot styret (vilket jag också gjorde ett par gånger med 500 meters mellanrum). Den sista depån den dagen är bland oss som var med döpt till "the sag of death". Åkare efter åkare rullade in mer döda än levande. Litervis med Gatorade och vatten konsumerades och kilovis med is stoppades både här och där. Ni kommer väl ihåg issockan? Efter en evighet var det någon som sa: "Nä, nu åker vi. Om vi bara håller ihop och hjälps åt klarar vi det." Och det gjorde vi, trots en dammstorm och en åskskur och trots att det var strömavbrott i El Centro när vi anlände till motellet. (Strömavbrott= ingen luftkonditionering)
Alla deltagarna är mycket trevliga människor. Amerikanarna i gemen är fantastiskt vänliga och lätta att ha att göra med. Alla av deltagarna har haft en mycket nyanserad bild av Amerika och dess företräden och dess brister. Cykling i Amerika utövas av högutbildade vita med gott om pengar. De har alla varit i Europa och känner till mycket om oss. (Nej alla amerikaner tror inte att det är i Sverige alla klockor tillverkas.)
Vi har fått se saker och områden i Amerika som vi aldrig skulle ha gjort om vi inte hade åkt PAC Tour. Amerika är så otroligt mycket mer än Manhattan och Hollywood. Och som vanligt ser man allt bäst från cykelsadeln!
Sanningar om USA:
Kaffet är vedervärdigt. (Om man inte hittar en Starbucks.)
Det är inte kulhål i alla vägskyltar.
Alla bilister skriker inte "Asshole" till cyklister. (Hände bara en gång!)
Trafiken är inte mycket annorlunda än i Sverige. Det finns idioter överallt.
Tvingas man köra på fyrfilig Interstate-väg blir man beklämd över allt skräp som dumpas från bilfönstren. Kasta ut glasflaskor verkar vara en nationalsport. (Mindre vägar, inget skräp)
Snabbmats- och motellkedjorna håller fullständigt på att ta över USA. Det finns snart inga oberoende kvar utanför storstäderna.
Fyrbands GSM-telefon fungerar förvånansvärt bra. Det har bara varit på en ort jag inte fått något nät.
I princip alla motell har gratis trådlös Internetuppkoppling för sina gäster. Näten är oftast totalt öppna och oskyddade på ett sätt som inte skulle accepteras i Sverige.
Vi har inte sett en enda cykelmotionär eller cyklist under hela resan. Bara i San Diego, där fanns det massor.
Jag frågade Lon Haldeman hur länge han trodde dom skulle hålla på med PAC Tour. "Ja, det blir nog till pensioneringen. Det finns inget annat jag vill hålla på med."
Om du vill ha en perfekt ordnad cykelupplevelse och ett minne för livet kan jag verkligen rekommendera PAC Tour. De annordnar även kortare turer, 17 dagar, där man inte behöver vara borta mer än 3 veckor från Sverige.
Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att träffa och även cykla med Lenny och Bobby igen. Trevligare turkamrater kan man inte önska sig. Det går ju flyg mellan New Jersey (Newark) och Stockholm nästan varje dag!
Vill också tacka för alla uppskattande kommentarer till min resedagbok. Det har gjort det lättare att skriva varje dag! (En kväll fick jag gå någon kilometer och sätta mig utanför ett annat motell för att få nätkontakt!)
Det är tur för alla våra cykelkompisar att säsongen är över när vi kommer hem. Annars skulle Hasse och jag köra skiten ur er! Bättre form än vad vi är i nu, kan vi bara drömma om att få igen.
Det är tur för oss att säsongen är över så vi slipper köra skiten ur er! Min Merlin kommer att stå orörd till våren!

Dag 26

Distans: 137,7 km, klättring 1181 m, rullsnitt 27,8 km/h, max hastighet 41,1 km/h.
Länk till track och karta: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=utaqtdttbtfgnlyt



En bild säger mer än 1000 ord, eller hur?

4731 km och 32800 meters klättring efter starten i San Diego är vi alltså framme och har doppat hjulen i Atlanten! Tänkte inte skriva så mycket mer i kväll. Vi har varit på avslutningsmiddagen och fått våra minnestavlor samt (faktiskt) druckit en och annan öl, nu ska vi sova! I morgon en lugn dag utan ett tramptag och förhoppningsvis lite turistande i Savannah innan flyget hem på lördag.

2008-10-02

Dag 25

Distans: 190,4 km, klättring 1181 m, rullsnitt 31,8 km/h, max hastighet 51,5 km/h.
En varm och skön dag i vackra Georgia med fin medvind. Dagen började med att vi fick ut en reviderad vägbeskrivning. Lon hade varit ute och rekat i går kväll pga vägarbeten och insåg att rutten behövde ändras lite i början. Så de första 25 kilometrarna var på ett löst papper. Men det var inga problem, han hade pilat också.
De sista 25 kilometrarna var också roliga. Vi hade ett gäng på 3 som kom iväg några minuter före oss från sista depån. Jag tror alla vi var lite sugna på att försöka jaga ikapp men de andra var lika intresserade av att det skulle vi inte lyckas med. Upplagt för jakt mao!
Vi körde som vansinniga, men vi tycktes inte knappa in något. När det vara bara ca 1 mil kvar såg vi att gruppen framför oss sprack. Då gasade vi om möjligt ännu mer vilket innebar att Bobby släppte i vår grupp.
Efter en stenhård förning av mig är det Hasses tur. Jag känner att farten gick ner lite. Lenny frågar: "Har du något mer?" "Mer vadå?" frågar Hasse. "Speed!!" skriker Lenny. Då förstår jag att Lenny är med på leken och jag ökar ännu mer och går om Hasse igen. Strax innan stan kör jag om Mark och bara lille John och Jerry återstår att knäcka. De står och väntar vid första rödljuset som slår om precis när jag närmar mig. Svoosh, är jag förbi dom också. Inne i stan är jag lite osäker på vägen med hör till min glädje Lenny skrika "Höger vid nästa". Han var alltså också med. Sedan tog vi rygg på en sopbil också innan svepte in på parkeringen vid motellet.
Tänk att man kan vara så sugen på lite cykelbus efter 25 dager och 459 mil!
Kartan börjar se bra ut, eller hur?
Sista dagen i morgon. 140 km med återsamling och gemensam åkning de sista 7-8 km.

2008-10-01

Dag 24

Distans: 182,3 km, klättring 1672 m, rullsnitt 27,1 km/h, max hastighet 62,7 km/h.
Länk till track och karta: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=gkrokivbboapqeld
Eftersom Lenny har en kusin som bor i Eufaula var han ute och åt middag med släktingarna igår kväll. Då fick han staden visad för sig och nu ville han visa den för oss. Vi började dagen med en lite omväg.
Eufaula visade sig vara en riktig stad med butiker i centrum samt ett antal gator med magnifika palats från första halvan av 1800-talet. På den tiden var Eufaula centrum för den omfattande plantageverksamheten i trakten. Alla plantageägare hade, förutom huset på landet, även ett hus i stan. På samma sätt som godsägarna i England även hade ett hus i London. Vilka otroligt vackra hus! Att rikedomen byggdes med hjälp av slavar är lätt att glömma bort.
En annan sevärdhet som vi fick tips om var att besöka Andersonville och det beryktade fånglägret från inbördeskriget 1861-65. Det lät intressant så efter lunchstoppet avvek vi från "banan" och cyklade dit.
Här hade rebellsidan, dvs Sydstatarna, byggt ett fångläger för krigsfångar från Nordsidan. Tja byggt och byggt. Man byggde en rektangulär inhägnad, en pallisad, runt ett område på ca 11 hektar. Man byggde inga baracker eller någonting utan fångarna fick bo under bar himmel. Som mest hade man lyckats klämma in 32000 personer i lägret. De usla sanitära förhållandena gjorde att folk dog som flugor. Upp till 100 per dag dog i olika sjukdomar. Totalt dog ca 13000 fångar. Alla finns begravde på den militärkyrkogård som ligger bredvid lägerområdet. Även i dag sker begravningar där. Alla som någongång tjänstgjort i USAs försvar har rätt att få bli begravd här om man så önskar. (Förutsatt att man inte fick sparken.)
Det finns även ett nationellt museum tillägnat alla (amerikaner) som någongång suttit i krigsfångenskap.
När vi skulle cykla därifrån kom vi fram till en stängd grind men efter att ha snackat lite med vakten erbjöd han sig att öppna den åt oss.
Cykelmässigt har det varit en bra dag. Stämningen har åter börjat stiga, alla ser slutet. Vi fick pga våra extraturer 13 km längre tur idag. Men vem räknar km? Det var ganska mycket backar, men slät och fin asfalt. Det går märkbart lättare att cykla på fina vägar. Man kan slappna av helt på ett annat sätt. Slipper sitta och spana efter potthål, skarvar och däcksrester, utan kan njuta av naturen och cyklingen.
Två dagar kvar!