2008-10-03

Slutklämm


The hole in the tire gang!
Hela gänget på stranden. Från vänster: Len Zawodniak, Hasse Härdin, Bob Sweeney, Bengt Sandborgh.
Vilka fantastiska veckor vi fick tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma den här resan. Just nu är det hela en röra av minnen och ögonblick. Att korsa USA på cykel är en dröm jag haft länge. Ingvar Hansson och Bo Einar gjorde det redan 1989 ihop med ett gäng norrmän. Några år senare läste jag om PAC Tour och insåg att här finns en möjlighet att göra något liknande. Men då utan allt strul det innebär att arrangera detta själv hemifrån Sverige.
Cykla kust till kust med PAC Tour har för mig inte varit särskilt fysiskt jobbigt. Cykla PBP kräver betydligt mer, men det är psykiskt jobbigt att cykla 26 dagar på raken. Likadana motellrum, samma snabbmatskedjor och samma rutiner dag efter dag är slitigt.
Människorna man lär känna och träffar på en sådan här tur är mycket av behållningen. Man kan inte cykla PAC Tour om man inte är en passionerad cyklist. Myckat annat i mötet med nya människor blir mycket lättare när man delar ett intresse. Att sedan PAC Tours personal är minst lika passionerade cyklister själva gör ju inte saken sämre. Alla utom ägarna Lon och Susan gör detta utan lön. De slipper bara betala, och kan själva cykla varannan dag.
Vädret har varit otroligt fint. Två kortare åskskurar på hela tiden! Annars sol från klarblå himmel. Vansinnigt varmt de första dagarna i Kalifornienöknen. Men med hjälp av PAC Tours erfarenhet och råd så fixade jag det också. Men det var en stäcka mellan näst sista och sista depån på dag 1 i 45 gradig hetta som höll på att knäcka mig. På 20 minuter gick jag från pigg till "död". Jag ville bara stanna och luta huvudet mot styret (vilket jag också gjorde ett par gånger med 500 meters mellanrum). Den sista depån den dagen är bland oss som var med döpt till "the sag of death". Åkare efter åkare rullade in mer döda än levande. Litervis med Gatorade och vatten konsumerades och kilovis med is stoppades både här och där. Ni kommer väl ihåg issockan? Efter en evighet var det någon som sa: "Nä, nu åker vi. Om vi bara håller ihop och hjälps åt klarar vi det." Och det gjorde vi, trots en dammstorm och en åskskur och trots att det var strömavbrott i El Centro när vi anlände till motellet. (Strömavbrott= ingen luftkonditionering)
Alla deltagarna är mycket trevliga människor. Amerikanarna i gemen är fantastiskt vänliga och lätta att ha att göra med. Alla av deltagarna har haft en mycket nyanserad bild av Amerika och dess företräden och dess brister. Cykling i Amerika utövas av högutbildade vita med gott om pengar. De har alla varit i Europa och känner till mycket om oss. (Nej alla amerikaner tror inte att det är i Sverige alla klockor tillverkas.)
Vi har fått se saker och områden i Amerika som vi aldrig skulle ha gjort om vi inte hade åkt PAC Tour. Amerika är så otroligt mycket mer än Manhattan och Hollywood. Och som vanligt ser man allt bäst från cykelsadeln!
Sanningar om USA:
Kaffet är vedervärdigt. (Om man inte hittar en Starbucks.)
Det är inte kulhål i alla vägskyltar.
Alla bilister skriker inte "Asshole" till cyklister. (Hände bara en gång!)
Trafiken är inte mycket annorlunda än i Sverige. Det finns idioter överallt.
Tvingas man köra på fyrfilig Interstate-väg blir man beklämd över allt skräp som dumpas från bilfönstren. Kasta ut glasflaskor verkar vara en nationalsport. (Mindre vägar, inget skräp)
Snabbmats- och motellkedjorna håller fullständigt på att ta över USA. Det finns snart inga oberoende kvar utanför storstäderna.
Fyrbands GSM-telefon fungerar förvånansvärt bra. Det har bara varit på en ort jag inte fått något nät.
I princip alla motell har gratis trådlös Internetuppkoppling för sina gäster. Näten är oftast totalt öppna och oskyddade på ett sätt som inte skulle accepteras i Sverige.
Vi har inte sett en enda cykelmotionär eller cyklist under hela resan. Bara i San Diego, där fanns det massor.
Jag frågade Lon Haldeman hur länge han trodde dom skulle hålla på med PAC Tour. "Ja, det blir nog till pensioneringen. Det finns inget annat jag vill hålla på med."
Om du vill ha en perfekt ordnad cykelupplevelse och ett minne för livet kan jag verkligen rekommendera PAC Tour. De annordnar även kortare turer, 17 dagar, där man inte behöver vara borta mer än 3 veckor från Sverige.
Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att träffa och även cykla med Lenny och Bobby igen. Trevligare turkamrater kan man inte önska sig. Det går ju flyg mellan New Jersey (Newark) och Stockholm nästan varje dag!
Vill också tacka för alla uppskattande kommentarer till min resedagbok. Det har gjort det lättare att skriva varje dag! (En kväll fick jag gå någon kilometer och sätta mig utanför ett annat motell för att få nätkontakt!)
Det är tur för alla våra cykelkompisar att säsongen är över när vi kommer hem. Annars skulle Hasse och jag köra skiten ur er! Bättre form än vad vi är i nu, kan vi bara drömma om att få igen.
Det är tur för oss att säsongen är över så vi slipper köra skiten ur er! Min Merlin kommer att stå orörd till våren!

Dag 26

Distans: 137,7 km, klättring 1181 m, rullsnitt 27,8 km/h, max hastighet 41,1 km/h.
Länk till track och karta: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=utaqtdttbtfgnlyt



En bild säger mer än 1000 ord, eller hur?

4731 km och 32800 meters klättring efter starten i San Diego är vi alltså framme och har doppat hjulen i Atlanten! Tänkte inte skriva så mycket mer i kväll. Vi har varit på avslutningsmiddagen och fått våra minnestavlor samt (faktiskt) druckit en och annan öl, nu ska vi sova! I morgon en lugn dag utan ett tramptag och förhoppningsvis lite turistande i Savannah innan flyget hem på lördag.

2008-10-02

Dag 25

Distans: 190,4 km, klättring 1181 m, rullsnitt 31,8 km/h, max hastighet 51,5 km/h.
En varm och skön dag i vackra Georgia med fin medvind. Dagen började med att vi fick ut en reviderad vägbeskrivning. Lon hade varit ute och rekat i går kväll pga vägarbeten och insåg att rutten behövde ändras lite i början. Så de första 25 kilometrarna var på ett löst papper. Men det var inga problem, han hade pilat också.
De sista 25 kilometrarna var också roliga. Vi hade ett gäng på 3 som kom iväg några minuter före oss från sista depån. Jag tror alla vi var lite sugna på att försöka jaga ikapp men de andra var lika intresserade av att det skulle vi inte lyckas med. Upplagt för jakt mao!
Vi körde som vansinniga, men vi tycktes inte knappa in något. När det vara bara ca 1 mil kvar såg vi att gruppen framför oss sprack. Då gasade vi om möjligt ännu mer vilket innebar att Bobby släppte i vår grupp.
Efter en stenhård förning av mig är det Hasses tur. Jag känner att farten gick ner lite. Lenny frågar: "Har du något mer?" "Mer vadå?" frågar Hasse. "Speed!!" skriker Lenny. Då förstår jag att Lenny är med på leken och jag ökar ännu mer och går om Hasse igen. Strax innan stan kör jag om Mark och bara lille John och Jerry återstår att knäcka. De står och väntar vid första rödljuset som slår om precis när jag närmar mig. Svoosh, är jag förbi dom också. Inne i stan är jag lite osäker på vägen med hör till min glädje Lenny skrika "Höger vid nästa". Han var alltså också med. Sedan tog vi rygg på en sopbil också innan svepte in på parkeringen vid motellet.
Tänk att man kan vara så sugen på lite cykelbus efter 25 dager och 459 mil!
Kartan börjar se bra ut, eller hur?
Sista dagen i morgon. 140 km med återsamling och gemensam åkning de sista 7-8 km.

2008-10-01

Dag 24

Distans: 182,3 km, klättring 1672 m, rullsnitt 27,1 km/h, max hastighet 62,7 km/h.
Länk till track och karta: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=gkrokivbboapqeld
Eftersom Lenny har en kusin som bor i Eufaula var han ute och åt middag med släktingarna igår kväll. Då fick han staden visad för sig och nu ville han visa den för oss. Vi började dagen med en lite omväg.
Eufaula visade sig vara en riktig stad med butiker i centrum samt ett antal gator med magnifika palats från första halvan av 1800-talet. På den tiden var Eufaula centrum för den omfattande plantageverksamheten i trakten. Alla plantageägare hade, förutom huset på landet, även ett hus i stan. På samma sätt som godsägarna i England även hade ett hus i London. Vilka otroligt vackra hus! Att rikedomen byggdes med hjälp av slavar är lätt att glömma bort.
En annan sevärdhet som vi fick tips om var att besöka Andersonville och det beryktade fånglägret från inbördeskriget 1861-65. Det lät intressant så efter lunchstoppet avvek vi från "banan" och cyklade dit.
Här hade rebellsidan, dvs Sydstatarna, byggt ett fångläger för krigsfångar från Nordsidan. Tja byggt och byggt. Man byggde en rektangulär inhägnad, en pallisad, runt ett område på ca 11 hektar. Man byggde inga baracker eller någonting utan fångarna fick bo under bar himmel. Som mest hade man lyckats klämma in 32000 personer i lägret. De usla sanitära förhållandena gjorde att folk dog som flugor. Upp till 100 per dag dog i olika sjukdomar. Totalt dog ca 13000 fångar. Alla finns begravde på den militärkyrkogård som ligger bredvid lägerområdet. Även i dag sker begravningar där. Alla som någongång tjänstgjort i USAs försvar har rätt att få bli begravd här om man så önskar. (Förutsatt att man inte fick sparken.)
Det finns även ett nationellt museum tillägnat alla (amerikaner) som någongång suttit i krigsfångenskap.
När vi skulle cykla därifrån kom vi fram till en stängd grind men efter att ha snackat lite med vakten erbjöd han sig att öppna den åt oss.
Cykelmässigt har det varit en bra dag. Stämningen har åter börjat stiga, alla ser slutet. Vi fick pga våra extraturer 13 km längre tur idag. Men vem räknar km? Det var ganska mycket backar, men slät och fin asfalt. Det går märkbart lättare att cykla på fina vägar. Man kan slappna av helt på ett annat sätt. Slipper sitta och spana efter potthål, skarvar och däcksrester, utan kan njuta av naturen och cyklingen.
Två dagar kvar!







2008-09-30

Dag 23

Distans: 174,7 km, klättring 1349 m, rullsnitt 28,4 km/h, max hastighet 58,8 km/h.
En svettig och varm dag i Södern. Allas ben var lite möra idag efter gårdagens effektiva "pace line". Och mindre, sämre vägar drog ner tempot en aning.
Vi har blivit som maskiner. Milen bara ruller på utan att man tänker på det längre. Vi har som vana att dra i en mile när det finns mileskyltar. I början tyckte jag en mile var långt. Igår fick jag för mig att det måste vara något fel på skyltarna. Dom kom alldeles för tätt. Så jag nollade datorn vid en för att kolla, men så klart stämde det.
Alabama har varit fantastiskt vackert med böljande levande jordbrukslandskap men även en hel del skogsbruk. Vi har sett många timmerbilar.
Jag har fått låna ett bakhjul av PAC Tour får de resterande 3 dagarna. Fälgen på mitt bakhul tyckte det var dags för pensionering och har spruckit vid ett av ekerhålen. Inget konstigt med det, det är det som händer när det är utslitet.
Middagen intogs på ännu en "all u can eat" kinakrog. Otroligt vad vi kan stoppa i oss!
I morgon ska vi precis efter start in i sista staten Georgia! Och dags för en sista timmeshopp på klockan innan det är dags att ändra till Stockholmstid.
Hassa sa i morse att han drömde på engelska i natt. Dags att åka hem med andra ord!


2008-09-29

Dag 22

Distans: 202,1 km, klättring 1256 m, rullsnitt 30,7 km/h, max hastighet 59,4 km/h.
Faktiskt en riktigt bra dag på jättefina vägar. Perfekt beläggning, snällare backar, lite trafik, vackra vyer, toppenväder och en väl fungerade klunga. Vad mer kan man begära?
Stämningen i hela gruppen är sammanbiten och målmedveten. Det är inte lika mycket snack längre på rasterna. Alla är fokuserade på att stoppa i sig, sticka ut och köra vidare. När vi satt vid lunchdepån, som idag var mycket vackert belägen vid Alabamafloden, tysta och åt, sa en: "Vet ni? I nästa vecka kommer vi att längta tillbaka hit." Så är det nog även om det var någon som sa: "Kanske om två!"
Hemma i Svedala har ju alla postkontor lagts ner. Här finns US Postal Service överallt med allt från jättesmå kontor till riktiga postpalats. Men man funderar tydligen på att dra ner på servicen. Det har diskuterats att lägga ner lördagsutdelning av post!
Ett vanligt diskutionsämne är vilket motell som varit värst. Inte så att vi alltid bor på billiga ställen. Men ibland finns det bara ett att välja på. Hasse och jag håller nog gårdagens som lågvattenmärket hittills. Man fick fjärren till TVn tillsammans med nyckeln! Dörren till toan gick inte att stänga ordentligt. En hade inget lakan i sängen när han drog bort överkastet. Poolen var fylld med grön sörja osv, osv. Och Internet funkade inte. Knapparna på luftkonditioneringen var bortplockade så att inte kunde ändra några inställningar.
Vi snackar även om alla jättetjocka människor som man ser här. Hasse kom tillbaka häromdagen efter att ha gjort några ärenden med ögon stora som tefat. "Jag såg en tjej med vad jag tyckte var världens största rumpa men då kom hennes kompis runt hörnet och hennes var ännu värre!"
Bobby, som jobbar på en akutmottagning i New Jersey, säger att det händer mer eller mindre varje dag att det kommer in patienter som är så stora att man inte kan göra en magnetröntgenundersökning (MRI) därför att apparaterna inte klarar folk som väger mer än 200 kg. Om det är nödvändigt med en MRI på en riktig tjockis skickas dessa till ett universitet med veterinärutbildning i närheten. Där har dom en MRI anläggning som är dimensionerad för hästar!



Dag 21

Distans: 184,4 km, klättring 1556 m, rullsnitt 28,2 km/h, max hastighet 61,5 km/h.
Ännu en dag i södern. Lämnade platta åkrar för mer kuperad skog. Nu när vi är i mer tättbefolkade trakter finns det mycket mer vägar att välja mellan.
Idag har vi åkt på mindre vägar hela tiden. Tyvärr täckta med en mycket grov beläggning som kallas "chip seal", oljegrus tror jag är den lämpligaste översättning. Väldigt skakigt var det i alla fall.
Total klättring skulle var ca 900 enl. förhandsuppgifterna. Men som ni ser blev det nästan 1600 m. Inga längre stigningar utan upp och ner hela tiden.
Efter ankomst till motellet och dusch cyklade jag ner till "stan" för att leta efter ett batteri till en av mina cykeldatorer. Tyvärr resultatlöst. Inte mycket till centrum, ett universitet, Alabama Western University, men inga affärer. Men jösses vilken dialekt folk har här. Det är med nöd och näppe man fattar något. Ja just det. Vi har passerat gränsen in i Alabama, sweet home Alabama. Det fanns ingen välkommen-till skylt vid den lilla väg vi kom på, tyvärr.
Annars rullar allt på som vanligt. Hade min 4:e punka idag. Ännu ett fult skärsår på nästan nytt bakdäck. Jag har satt silvertejp på insidan nu. Hoppas det håller resan ut. 5 dagar kvar!

2008-09-27

Dag 20

Distans: 232,6 km, klättring 806 m, rullsnitt 29,6 km/h, max hastighet 51,4 km/h.
En lång dag i sadeln igen. Lyckligtvis var vindarna inte särskilt besvärande utan dagen rullade på ganska lätt för mig. En stigning vid km 165 var ordentlig, men rullande upp och ner därifrån in i mål. Vädret fortfarande perfekt med klarblå himmel och knappa 3o gradet varmt på em.
PAC Tour hade lyckats hitta en väg med grus pga av reparationer och många valde att leda cyklarna de 500 meter det gällde.
Efter lunchen körde vi förbi ett område med fruktansvärde ruckel av omålat trä. "Slave row" sa Bobby. Bara 10 minuters cyklande senare kom vi in i staden Greenwood och åkte på en gata med det ena vackra gamla villan efter den andra. " I guess here is where the white people live" sa Bobby då. Det är mycket markant vilka sociala skillnader det finns i det här landet.
Utanför stadshuset i Greenwood finns en staty som hedrar de som stupade i inbördeskriget för sydsidan. "Ett monument för appartheid" tyckte våra vänner från New Jersey.
Middagen intogs på en mexikansk resturang som är granne med motellet. Det är mina 2 tallrikar som syns. Negromodelo är klart god pilsner!
Nu har vi 6 cykeldagar och en 100-milare kvar!













2008-09-26

Dag 19

Distans: 212,3 km, klättring 269 m, rullsnitt 28,8 km/h, max hastighet 45,7 km/h.
Tracken är lite dålig idag eftersom GPSen hade stängt av sig utan att jag märkt det. Saknas 50 km på slutet.
Dagen kan betecknas som Uppsalaslätten i motvind. Fick skön medvind de sista 35 km men annars var det mot hela dagen.
Alla i gruppen börjar bli sega nu. Jag tror inte någon längtar efter att cykla längre, faktiskt. Vi ser bara fram mot slutet som ju närmar sig. Nedan finns en bild på kartan som ställs fram varje morgon och kväll. Vi har kommit en bit!
Roligt har vi dock fortfarande på när vi träffar varandra på vägarna eller går ut och äter på kvällen. Det är verkligen ett trevligt gäng vi har nöjet att umgås med. Australiensaren Lee brukar jag alltid skoja med. Jag kör alla de australiensiska utryck jag kan med honom varje gång vi ses. Han brukar lära mig ett nytt varje dag. "Strike me pink!" är en ny favorit. Han tycker det är uselt att amerikanarna inte har "stubbie holders". (Stubbie holder är en isolerad ölburkshållare).
Jag sa att landskapet liknade Uppsalaslätten med ett undantag. Man odlar inte bomull där. Vi har sett våra första bomullsfält idag.
Vi åkte också över Missisippifloden på en smal bro där det inte fanns mycket plats för cyklister. Trafiken var väldigt tät med långtradare i 90 km/h. Det var inte heller mycket till barriär på sidan. Bobby tyckte det var bland det otäckaste han varit med om på cykeln. "Mina knogar var vita när jag kom över på andra sidan". Missippifloden är mäktig. Bred som Askrikefjärden, minst.
Good night y'all (som man säger här i Södern)



2008-09-25

Dag 18

Distans: 144,1 km, klättring 760 m, rullsnitt 28,8 km/h, max hastighet 49,9 km/h.
Dagen började bra. Vi står och pillar med det sista, all packning stuvad och klar, när någon pekar på mina fötter och frågar: "Ska du cykla i dom där?" Där står jag med sandalerna. Tur att min väska inte låg längst ner i högen!
Samma typ av landskap som igår med mycket skog och ängar. Och en fruktansvärt massa kyrkor och bönehus. Det märks verkligen att man är i Amerikas bibelbälte. Vi kom fram till att det finns fler kyrkor än bostäder.
En annan sak som, vad jag kommer ihåg, aldrig hänt mig hemma är att bli jagad av hundar. Igår och idag har det hänt hela tiden! Ensamma hundar, stora hundar, små hundar och hela flockar av hundar. Lyckligtvis har vi vunnit kapplöpningen varje gång hittills, men lite läskigt är det när något pitbulliknande med röda ögon kommer galopperade ut från någon tomt.
Hålan Pine Bluff luktar Skutskär, pappersbruk mao. En av deltagarna bor här i närheten. Vi frågade honom för några dagar sedan om det var trevlig här. "Tro mig, det är det inte. Jag äger nio vapen!" blev svaret.
Annars börjar vi nog, lite till mans, känna oss mätta på cykling. 26 dagar i rad med minst 14 mil är mycket!


2008-09-24

Dag 17

Distans: 138,6 km, klättring 1115 m, rullsnitt 28,2 km/h, max hastighet 63,2 km/h.
Ännu en dag på jobbet. Lugn dag utan "tävlingar" eller fortåka. Knappa 14 mil är ju inte mycket att spendera hela dagen på, vi tog det lugnt. Man kan ändå inte göra mycket annat än att sova och kolla TV när man har kommit in på rummet.
I morse var det ovanligt mycket dimma. Men den brändes bort av solen efter en timme ungefär.
Dagens rutt har gått igenom ett mycket vackert landskap som i mycket liknar det svenska. Hasse och jag kände oss som hemma. Vi kom till och med förbi en sjö, det vara bara några faluröda stugor som fattades.
Det mest dramatiska idag var att Lenny försvann. Efter andra depån var han bara borta. Vi trodde han var framför oss men när vi kom till lunchen hade han inte varit där. Det visade sig senare att när han tappades oss han bestämde sig för att åka en liten omväg.
I morgon ännu en 14 milare. Därefter 2 etapper med 215 resp. 232 km. Skönt att man får något att göra på dagarna!



2008-09-23

Dag 16

Distans: 179,4 km, klättring 2551 m, rullsnitt 26,0 km/h, max hastighet 78,8 km/h
Idag var alltså klätterdagen när vi skulle köra "Talimena Parkway", en bergsväg vars enda syfte verkar vara att göra det möjligt för folk att köra upp och beundra utsikten. Vägen går längsmed en bergskam. Det är alltså inget pass man ska över.
Vi startade dagen relativt lungt och kom iväg absolut allra sist. Efter 2,5 mile fick Bobby en punka. Vi var mao väldigt sist just då. Men vi fick igång vår gruppcykling och började passera åkare efter åkare. Vid första sag såg vi "täten" sticka iväg när vi rullade in. Samma vi andra sag. Här var det 7 åkare som valde en annan mindre kuperad och även kortare väg tíll dagens etappmål. Men vi fortsatte mot "Talimena". Jag kom efter gänget pga av att jag tappade något i gatan. Sedan tog jag ett foto på skylten nedan och där började backarna. Brant och upp upp upp. Lenny åkte jag om ganska snart. Han skulle nog vara en god klättrare, men gillar helt enkelt det inte. Bobby åkte jag om i första utförslöpan (det var där jag kom upp i 78,8, nytt pers!). Hasse i nästa motlut. När jag kom till lunchdepån var det några åkare där före mig. Lynn, Mike, lille John från England, 22 år, plus några ur crew som cyklade idag.
Efter lunch kom jag iväg som nr 4 av de som jag visste var kapabla att "vinna" etappen. Ganska snart kom jag ikapp Lynn och Mike. Jag åkte med dom några kilometer. Men i nästa utförslöpa gav jag järnet och snart var jag ensam. Jag körde absolut så fort jag orkade i varje backe. Men ingen John dök upp inom synhåll. När jag kom till sista sag vid mile 98 (km 157) frågade jag Dave, som bemannade den, hur länge sedan det var John stack. "2 minuter" blev svaret. Jag bara fyllde upp Camelbaken och stoppade en banan och en Cliff Bar i fickorna och stack direkt. Fortsatte att ge allt (som inte var så mycket vid det laget) och åt bananen i första utförslöpan. Efter ytterliggare några km ville jag kolla upp färdnoterna för att kolla hur långt det var till nästa avtag. Borta! H-vete, den försvann när jag drog upp bananen. Jag kom inte ens ihåg vad kvällens motell hette. Stan hette "Mena", det kom jag i alla fall ihåg. Jag hade inte heller lagt in dagens hotell som en waypoint i GPSen. Sökte på "Logi i närheten" i GPSen men inget av de motell som dök upp kände jag igen namnet på. Medan jag höll på och fipplade med GPSen rullar plötsligt John upp på min vänstra sida! Han hade kört fel och hamnat på en utsiktsloop runt en rastplats.
Han hann visa mig att vänster på Route 71 nere i stan var det enda vi skulle ha koll på. Vad hotellet hette hann jag inte fråga innan utförslöpan började. Snart var jag långt före John. (Han väger om möjligt ännu mindre än vad jag gör och är inte heller lika duktig/våghalsig som jag i "störtlopp"). Nere i stan försökte jag ta det lungt, fick även några rödljus, men ingen John. Tog vänster på R. 71 och började spana efter motell. Till min stora lycka syntes PAC Tour bilen från vägen och jag kunde rulla in först i mål. Det var kul!
Den här etappen var tuff. Jag har 34/27 som lägsta växel, men hade gärna haft några lägre i de värsta 15%-arna.
Idag har vi även åkt in i en ny stat, Arkansas, (uttalas "arkinnsaw" av någon outgrundlig anledning.) Tyvärr blev fotot av "Välkommen till-skylten" oskarp. Det gick lite fort just då;->
I morgon är det bara 14o km. Vi har fått en halvtimme sovmorgon!


2008-09-22

Dag 15

Distans: 177,7 km, klättring 1272 m, rullsnitt 30,2 km/h, max hastihet 56,4 km/h
Ännu en dag till avverkad. Samma typ av terräng som igår med levande landsbygd och ganska mycket träd vid vägkanten. Mycket bättre vägbeläggning dock vilket syns på medelhastigheten. Det är faktiskt mycket trevligare att cykla genom mer bebyggda områden även om den ödsliga tomheten i västra Amerika också hade sin tjusning.
I natt sover vi i en stad med som heter McAlester med ca 19 000 invånare. Den är typisk för alla mindre städer här. Ett mer eller mindre öde centrum med många övergivna byggnader, några fina bankpalats och administrativa byggnader. Utanför staden en lång gata med alla motell, alla stormarknader och resturanger. Alla har samma utbud. McDonalds, Pizza Hut, Denny's, Sonic, Wal-Mart, Holliday Inn, Starbucks, Taco Bell etc etc. 9 av 10 resturanger tillhör någon av dessa kedjor. Trist med effektivt kommersiellt.
Vi har idag åkt i första gruppen hela dagen. En av damerna som är med, Lynn, är en stark åkare som oftast vill vara bland de fösta. Idag råkade hon köra över någon störr motordel som låg på vägrenen. Fälgen fick sig en rejäl smäll och är bara att skrota. Hon låg direkt bakom mig när det hände. Jag hann precis väja själv, men inte varna bakåt. Konstigt någ fick hon inte punka samtidigt. Sedan fick Lenny en punka och då lät vi de andra åka iväg. En glass hannvi också med innan vi kom till motellet. Fortfarande bland de allra första.
Bobby säger alltid: Idag måste vi spara på krafterna. Sedan är han den första att öka farten. Vid nästa depå säger han ofelbart: You guys are killing me!
I morgon har vi turens bergsetapp med många höjdmeters stigning. Det ska bli kul.





2008-09-21

Dag 14

Distans: 189,7 km, klättring 1498 m, rullsnitt 28,6 km/h, max hastihet 52,5 km/h
Idag har vi cyklat i Oklahoma hela dagen. Vi lyckades missa en högersväng och fick 1o km extra idag. "Bend right" stod det i kortet, men "turn right" hade nog varit mer rätt. Men vi fick i alla fall se en gammal fin stålbro över Southern Canadian River som alla andra missade. Åkningen idag kan betecknas med berg-och-dalbana på skruttiga småvägar. Usel beläggning med stora hål och gropar.
Man märker att vi börjar närma oss mer tättbefolkade områden. Fina gårdar och välskötta jätteåkrar. Mycket hästar. Hasse påstår sig ha sett bisonoxar och även en livslevande skallerorm som blixtsnabbt krälade över vägen. "Minst en och en halvmeter lång!" Annars har vi sett mycket "road kill", dvs trafikdöda djur. Skunkar, ormar, armadillos, en hund och en örn (typ).
I gänget har stämningen och kamratandan nu blivit väldigt god. Det är en massa bus och skoj mellan oss och 3 killar från Wisconsin. Dom har döpt oss till "the flat tire gang". Eftersom vi är starkare cyklister än vad dom är så kör vi om dom hela tiden. Enda gångerna de kör om oss är när vi har punkor. Därav namnet.

Middagen intogs på ett pizzaställe. En XL pizza blev lagom för 3. Som tallrikar fick man pappskivor. Bestick bara gaffel. "Only in America"!

Eftersom WLAN signalen var så låg i vårt rum sitter jag nu på marken och skriver. Här utanför receptionen är det full styrka. Så här kl 8 på kvällen är det fortfarande över 20 grader varmt. Precis som i Stockholm, eller?

2008-09-20

Dag 13

Distans: 168,4 km, klättring 886 m, rullsnitt 29,7 km/h, max hastihet 51,7 km/h.
Länk till track och karta: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=mwkkdhobabesweye
Ännu en dag längs med gamla Route 66. Ganska snart efter start passerades gränsen till Oklahoma i morgonsolen. Tyvärr hade de snåla "okies" inte satt upp någon Välkommen-till skylt så det blev inget foto. Terrängen har blivit lite mer rullande men den mesta klättringen fick vi nog på alla passager av I-40, som är den Interstate som ersatt Route 66 i dessa trakter.
Två Route 66 museer har vi avverkat idag också. Entreeavgiften betald av PAC Tour.
Vid lunchen var platsen extra utsmyckad pga av att en av killarna hade födelsedag och att vi där i närheten passerade halvvägs på vår tur mellan Stilla Havet och Atlanden. 2368 kilometer cyklat, 2331 kvar nu i kväll.
Jag har gjort lite extra service på cykeln också. Satt på ett nytt bakdäck och gjort ren + smort kedjan. Eftersom det, i stort sett, inte regnat har kedjan klarat sig bra. Det är inte dags för byte ännu (Hasse har mätvertyg med).
Ni kanske undrar hur en dag på PAC Tour förlöper? Vår väckarklocka ringer 06:00. Vi gillar att ha gått om tid på morgonen så att vi slipper stressa. Kl 07:00 är frukosten klar. Den serveras från "the lunch van". Med oss ner från rummet denna första vända tar vi med oss cyklarna. Innan frukosten är klar hinner vi pumpa och fylla flaskor. Efter frukosten går vi tillbaka till rummet, borstar tänderna och justerar det sista med packningen och klädseln. Sedan släpar vi ner våra väskor till "the motel van". Där någon ur personalen, crew, på givet klockslag börjar ta emot och stuva dessa. Innan man startar får man inte glömma kolla på anslagstavlan, en white board, efter tillägg, förklaringar eller ändringar på körnoterna. Där finns givetvis även en penna så att man kan föra in ändringarna på sitt eget kort.
Sedan troppar alla av i lugn och ro. Innan har man memorerat vid vilken mile som första depå är belägen. En stjärna vid mile-siffran betyder vanlig depå, två markerar lunchdepån. Vanligvis har vi två depåer innan lunch och en efter.
Alla depåer är ordnade på samma sätt. Det första man hittar är cykelställen och sedan behållaren med handtvättmedel och hushållspappersrullen för handtork. Det kan ju verka lite överdrivet, men det vore ju inte kul om gruppen drabbades av någon magsjuka, eftersom man plockar med frukt och annan mat med händerna. Den första depån sköts alltid av "the caravan", en vanlig Chrysler Voyager utan släp. Andra av motel van.
När vi kommer fram till dagens motel är motel van redan där. Anslagtavlan är uppsatt och viktiga notiser anslagna. En speciell tavla visar vilket rumsnummer alla har och där finna även en korg med alla nycklar/kort till rummen. Väskorna ligger urlastade i rader på marken.
Personalen på motel van har också gjort iordning allt för cykelvård, ev. reparationer och justeringar. Hinkar med vatten och tvättmedel finns färdigt med ett antal stora långskaftade borstar. Mekställen och verktygslådorna är framställda. Ett par ur crew som är duktiga mekar finns alltid där berädda att hjälpa till.
Alla bilar och släp är fulla av specialinredning och utrustning som Lon och Susan har funderat ut under de dryga 25 år som PAC Tour funnits. Det hela är så genomtänkt och bra att man bara tappar hakan de första dagarna.
I morgon åker vi de sista milen på Route 66. Det ska på ett sätt bli skönt att slippa denna betongväg med alla skarvar. Nog med dunk-dunk för denna gång!






2008-09-18

Dag 12

Distans: 159,6 km, klättring 504 m, rullsnitt 29,1 km/h, max hastihet 45,5 km/h.
Idag har vi haft en kulturdag. Vi har i stort sett åkt på gamla Route 66 hela dagen. Bortsett då från vår lilla felkörning på 6 miles strax efter start utanför Amarillo (se spåret!). Vi var så inriktade på att inte missa en avtagsväg till höger att vi tog en för tidigt.
Route 66 kallas "America's Main Street" och var den stora pulsådern från 20-talet till 1985 när den officiellt försvann som eget vägnummer. Sträckningen var från Chicago till Los Angeles. Beläggningen var av betong och stod färdig i hela sin längd1928. När man nu åker på orginalvägen passerar man många städer och samhällen som mer eller mindre håller på att dö ut när all trafik och med den medföljande kommers har försvunnit. Man ser mängder av nerlagda bensinmackar, motell och bilverkstäder. Men här och var finns det entusiastiska människor som vårdar sin historia och kan visa hur det var förr.
I en litet samhälle som heter Groom var andra "sag" idag. I "Blessed Mary Cafe" är allt gratis, men man förväntas donera vad man tycker det var värt i en bössa vid utgången. PAC Tour donerade för en bit kaka åt all medan allt annat fick vi donera för själva. På bilden sitter jag, Lenny och Hasse och smörjer kråset.
I McLean var lunchen bredvid ett Route 66/Taggtrådsmuseum! Jag är säker på att ni inte vet hur många olika sorters taggtråd det finns eller har funnits. Taggtråd kallas "Devil's Rope". Sedan fick vi tips om ett annat litet museum några kvarter in i stan. Det kunde vi ju inte missa så vi åkte dit också. Här fanns massa prylar från förr och en hel del om ett läger för tyska krigsfångar som fanns i närheten under kriget. Ganska svårt rymma hem till Tyskland ifrån McLean, Texas. Kan nog tänkas att viljan att återvända till Tyskland och fortsatt krigstjänst inte heller var särskilt stor bland de flesta av fångarna.
I Shamrock hittade vi två fantastiskt fina gamla bensinstationer. Den ena i "Art Deco" design från 30-talet. Samma design som "the Crysler Building" på Manhattan vilket jag i alla fall tycker mig kunna känna igen. Den andra hade sådana här klassiska gamla pumpar där man först, för hand, pumpar upp behövlig mängd i en glasbehållare på toppen och sedan bara låter det rinna ner i tanken på bilen med självfall.
Denna mack låg bredvid dagens tredje museum som vi åkte till efter att vi duschat och bytt om. Ett gammalt hotell som gjorts om med utställningar i de forna rummen. Här fanns ett rum inrett som en tandläkarmottagning från förr och ett som en rakstuga. Absolut att bättra sätt att tillbringa eftermiddagen än att ligga på sängen och zappa på tv'n. Jag brukar förresten inte hinna hela varvet runt på kanalerna innan jag somnar.
Cykelmässigt en lugn dag helt utan punkor. I morgon passerar vi halvvägspunkten på vår cykeltur. Det är en lång bit kvar mao. Men vi har inga krämpor eller andra bekymmer så vi ser bara fram emot fortsättningen.




Dag 11

Distans: 177,4 km, klättring 423 m, rullsnitt 35,0 km/h, max hastihet 75,6 km/h.
Ännu en dag med platta fyrfiliga vägar. Så vi åkte ännu fortare än igår. Men det ska erkännas vi hade lika bra hjälp av vinden nu som då. Det enda tråkiga är alla punkor man får på dessa väger. Idag hade vi 3 st i vår grupp. Men vi var effektiva. Vi hade en dubbel, både fram och bak. Och eftersom Lenny kör med Grand Bois 32 mm och ingen annan hade så feta slangar så blev det till att lappa slang vid vägkanten. Det har jag aldrig gjort förut under alla år på cykel.
Under dagen har vi åkt förbi många sk "stock yards". Jättestora inhägnader med tusentals nötkreatur som ska gödas upp inför slakten. Man kan faktiskt bli vegetarian för mindre.
Vi har även åkt bredvid en mycket vältrafikerad järnvägslinje. Godståg efter godståg i båda rikningarna. 4 dieselelektriska lok först och 2 bak som puttar på. En oändlig mängd vagnar med två (på varandra) kontainrar på varje.
I natt sover vi på Big Texan Steak Ranch and Guest House. Här kan man beställa en biff som väger ca 2 kg. Om man klarar av att äta upp hela, även salladen och potatisen, så får man den gratis. (Annars kostar rätten $75.) Jag nöjde mig med en halvkilos biff, trots kohagarna. Den räckte bra!





2008-09-17

Dag 10

Distans: 173,2 km, klättring 610 m, rullsnitt 34,5 km/h, max hastihet 54,2 km/h.
Idag var en ganska tråkig dag på jobbet. Vi körde hela dagen i vägrenen på en fyrfilig väg. Det enda som gjorde dagen intressant var möjligheten att köra fort. Och det gjorde vi! Se bilden på mina datorer. Den högra visar km/h, den vänstra miles/h. Jaahoo!!
Vi såg också de första tecknen på odling sedan Kalifornien. Det har bara varit boskapsskötsel annars.
På eftermiddagen satt vi nästan hela gänget och drack GT vid poolen! Mark från Oregon (nice tan!) hade hittat Tonic i en av bilarna och gick sedan och köpte det som fattades.




I morgon ska vi in i Texas och en ny tidszon igen.

2008-09-16

Dag 9

Distans: 153,8 km, klättring 1167 m, rullsnitt 29,6 km/h, max hastihet 73,2 km/h.
Jodå, det blev en lugn dag. Tänk att det har gått så långt att 15,5 mil räknas som återhämtning. Fina vägar utan "18-wheelers", dvs långtradare. Böljande terräng med oändliga vyer över ett vackert landskap. Enda smolket i bägaren var Hasse två framhjulspunkor. Efter den andra konstaterade vi att det berodde på ett dåligt fälgband, så det är nu bytt. (I bilarna fínns ett mycket välsorterat reservdelslager.) Självaste Lon gästade vår grupp ett par km. Han har verkligen tryck i pedalerna.
Till lunch idag bjöds det på tacos, det skyfflades en hel del kan jag säga. Alla börjar nu vara vansinnigt hungriga hela tiden. Sitter man inte på cykeln så tänker man på mat. Ett annat fenomen är att man är fruktansvärt stel i benen efter raster och stopp. Det tar 10 minuters cykling innan det känns ok igen. Innan dess protesterar dom högljutt om man försöker trycka lite.
Vi kom fram till motellet i Roswell redan vid 14 tiden. PAC Tour ordnade skjuts till UFO museet som vi givetvis ville besöka. Det finns nämligen en myt(?) som berättar att 1947 kraschade en utomjordisk farkost nära här och att resterna av farkosten och besättningen togs om hand av amerikanska flygvapnet. Allt tystades ner och diverse saker hittades på för att förklara vad som hänt. Museet bestod av en massa skärmar med vittnesuppgifter och tidningsklipp från den tiden. Tog ca 30 minuter att ta sig igenom. Vi blev inte besvikna, vi hade blivit förvarnade.
Efter köpte jag en banan split som slukades med god aptit. Sedan körde vi en tvättmaskin på motellet med alla cykelbyxor. Vi brukar tvätta i handfatet efter varje etapp, men vi tyckte att det kunde vara lämpligt att köra byxorna i maskin några gånger under resan. Allt för lortiga är inte bra för underredet. Babianarsle vill vi inte ha!
Middag intogs på en mexikansk resturang. Servitrisen fick fylla på vår skål med chips 3 ggr innan vår mat serverades.
Idag passeade vi 1000 miles från San Diego. En tredjedel avklarad, två kvar!