2008-09-30

Dag 23

Distans: 174,7 km, klättring 1349 m, rullsnitt 28,4 km/h, max hastighet 58,8 km/h.
En svettig och varm dag i Södern. Allas ben var lite möra idag efter gårdagens effektiva "pace line". Och mindre, sämre vägar drog ner tempot en aning.
Vi har blivit som maskiner. Milen bara ruller på utan att man tänker på det längre. Vi har som vana att dra i en mile när det finns mileskyltar. I början tyckte jag en mile var långt. Igår fick jag för mig att det måste vara något fel på skyltarna. Dom kom alldeles för tätt. Så jag nollade datorn vid en för att kolla, men så klart stämde det.
Alabama har varit fantastiskt vackert med böljande levande jordbrukslandskap men även en hel del skogsbruk. Vi har sett många timmerbilar.
Jag har fått låna ett bakhjul av PAC Tour får de resterande 3 dagarna. Fälgen på mitt bakhul tyckte det var dags för pensionering och har spruckit vid ett av ekerhålen. Inget konstigt med det, det är det som händer när det är utslitet.
Middagen intogs på ännu en "all u can eat" kinakrog. Otroligt vad vi kan stoppa i oss!
I morgon ska vi precis efter start in i sista staten Georgia! Och dags för en sista timmeshopp på klockan innan det är dags att ändra till Stockholmstid.
Hassa sa i morse att han drömde på engelska i natt. Dags att åka hem med andra ord!


2008-09-29

Dag 22

Distans: 202,1 km, klättring 1256 m, rullsnitt 30,7 km/h, max hastighet 59,4 km/h.
Faktiskt en riktigt bra dag på jättefina vägar. Perfekt beläggning, snällare backar, lite trafik, vackra vyer, toppenväder och en väl fungerade klunga. Vad mer kan man begära?
Stämningen i hela gruppen är sammanbiten och målmedveten. Det är inte lika mycket snack längre på rasterna. Alla är fokuserade på att stoppa i sig, sticka ut och köra vidare. När vi satt vid lunchdepån, som idag var mycket vackert belägen vid Alabamafloden, tysta och åt, sa en: "Vet ni? I nästa vecka kommer vi att längta tillbaka hit." Så är det nog även om det var någon som sa: "Kanske om två!"
Hemma i Svedala har ju alla postkontor lagts ner. Här finns US Postal Service överallt med allt från jättesmå kontor till riktiga postpalats. Men man funderar tydligen på att dra ner på servicen. Det har diskuterats att lägga ner lördagsutdelning av post!
Ett vanligt diskutionsämne är vilket motell som varit värst. Inte så att vi alltid bor på billiga ställen. Men ibland finns det bara ett att välja på. Hasse och jag håller nog gårdagens som lågvattenmärket hittills. Man fick fjärren till TVn tillsammans med nyckeln! Dörren till toan gick inte att stänga ordentligt. En hade inget lakan i sängen när han drog bort överkastet. Poolen var fylld med grön sörja osv, osv. Och Internet funkade inte. Knapparna på luftkonditioneringen var bortplockade så att inte kunde ändra några inställningar.
Vi snackar även om alla jättetjocka människor som man ser här. Hasse kom tillbaka häromdagen efter att ha gjort några ärenden med ögon stora som tefat. "Jag såg en tjej med vad jag tyckte var världens största rumpa men då kom hennes kompis runt hörnet och hennes var ännu värre!"
Bobby, som jobbar på en akutmottagning i New Jersey, säger att det händer mer eller mindre varje dag att det kommer in patienter som är så stora att man inte kan göra en magnetröntgenundersökning (MRI) därför att apparaterna inte klarar folk som väger mer än 200 kg. Om det är nödvändigt med en MRI på en riktig tjockis skickas dessa till ett universitet med veterinärutbildning i närheten. Där har dom en MRI anläggning som är dimensionerad för hästar!



Dag 21

Distans: 184,4 km, klättring 1556 m, rullsnitt 28,2 km/h, max hastighet 61,5 km/h.
Ännu en dag i södern. Lämnade platta åkrar för mer kuperad skog. Nu när vi är i mer tättbefolkade trakter finns det mycket mer vägar att välja mellan.
Idag har vi åkt på mindre vägar hela tiden. Tyvärr täckta med en mycket grov beläggning som kallas "chip seal", oljegrus tror jag är den lämpligaste översättning. Väldigt skakigt var det i alla fall.
Total klättring skulle var ca 900 enl. förhandsuppgifterna. Men som ni ser blev det nästan 1600 m. Inga längre stigningar utan upp och ner hela tiden.
Efter ankomst till motellet och dusch cyklade jag ner till "stan" för att leta efter ett batteri till en av mina cykeldatorer. Tyvärr resultatlöst. Inte mycket till centrum, ett universitet, Alabama Western University, men inga affärer. Men jösses vilken dialekt folk har här. Det är med nöd och näppe man fattar något. Ja just det. Vi har passerat gränsen in i Alabama, sweet home Alabama. Det fanns ingen välkommen-till skylt vid den lilla väg vi kom på, tyvärr.
Annars rullar allt på som vanligt. Hade min 4:e punka idag. Ännu ett fult skärsår på nästan nytt bakdäck. Jag har satt silvertejp på insidan nu. Hoppas det håller resan ut. 5 dagar kvar!

2008-09-27

Dag 20

Distans: 232,6 km, klättring 806 m, rullsnitt 29,6 km/h, max hastighet 51,4 km/h.
En lång dag i sadeln igen. Lyckligtvis var vindarna inte särskilt besvärande utan dagen rullade på ganska lätt för mig. En stigning vid km 165 var ordentlig, men rullande upp och ner därifrån in i mål. Vädret fortfarande perfekt med klarblå himmel och knappa 3o gradet varmt på em.
PAC Tour hade lyckats hitta en väg med grus pga av reparationer och många valde att leda cyklarna de 500 meter det gällde.
Efter lunchen körde vi förbi ett område med fruktansvärde ruckel av omålat trä. "Slave row" sa Bobby. Bara 10 minuters cyklande senare kom vi in i staden Greenwood och åkte på en gata med det ena vackra gamla villan efter den andra. " I guess here is where the white people live" sa Bobby då. Det är mycket markant vilka sociala skillnader det finns i det här landet.
Utanför stadshuset i Greenwood finns en staty som hedrar de som stupade i inbördeskriget för sydsidan. "Ett monument för appartheid" tyckte våra vänner från New Jersey.
Middagen intogs på en mexikansk resturang som är granne med motellet. Det är mina 2 tallrikar som syns. Negromodelo är klart god pilsner!
Nu har vi 6 cykeldagar och en 100-milare kvar!













2008-09-26

Dag 19

Distans: 212,3 km, klättring 269 m, rullsnitt 28,8 km/h, max hastighet 45,7 km/h.
Tracken är lite dålig idag eftersom GPSen hade stängt av sig utan att jag märkt det. Saknas 50 km på slutet.
Dagen kan betecknas som Uppsalaslätten i motvind. Fick skön medvind de sista 35 km men annars var det mot hela dagen.
Alla i gruppen börjar bli sega nu. Jag tror inte någon längtar efter att cykla längre, faktiskt. Vi ser bara fram mot slutet som ju närmar sig. Nedan finns en bild på kartan som ställs fram varje morgon och kväll. Vi har kommit en bit!
Roligt har vi dock fortfarande på när vi träffar varandra på vägarna eller går ut och äter på kvällen. Det är verkligen ett trevligt gäng vi har nöjet att umgås med. Australiensaren Lee brukar jag alltid skoja med. Jag kör alla de australiensiska utryck jag kan med honom varje gång vi ses. Han brukar lära mig ett nytt varje dag. "Strike me pink!" är en ny favorit. Han tycker det är uselt att amerikanarna inte har "stubbie holders". (Stubbie holder är en isolerad ölburkshållare).
Jag sa att landskapet liknade Uppsalaslätten med ett undantag. Man odlar inte bomull där. Vi har sett våra första bomullsfält idag.
Vi åkte också över Missisippifloden på en smal bro där det inte fanns mycket plats för cyklister. Trafiken var väldigt tät med långtradare i 90 km/h. Det var inte heller mycket till barriär på sidan. Bobby tyckte det var bland det otäckaste han varit med om på cykeln. "Mina knogar var vita när jag kom över på andra sidan". Missippifloden är mäktig. Bred som Askrikefjärden, minst.
Good night y'all (som man säger här i Södern)



2008-09-25

Dag 18

Distans: 144,1 km, klättring 760 m, rullsnitt 28,8 km/h, max hastighet 49,9 km/h.
Dagen började bra. Vi står och pillar med det sista, all packning stuvad och klar, när någon pekar på mina fötter och frågar: "Ska du cykla i dom där?" Där står jag med sandalerna. Tur att min väska inte låg längst ner i högen!
Samma typ av landskap som igår med mycket skog och ängar. Och en fruktansvärt massa kyrkor och bönehus. Det märks verkligen att man är i Amerikas bibelbälte. Vi kom fram till att det finns fler kyrkor än bostäder.
En annan sak som, vad jag kommer ihåg, aldrig hänt mig hemma är att bli jagad av hundar. Igår och idag har det hänt hela tiden! Ensamma hundar, stora hundar, små hundar och hela flockar av hundar. Lyckligtvis har vi vunnit kapplöpningen varje gång hittills, men lite läskigt är det när något pitbulliknande med röda ögon kommer galopperade ut från någon tomt.
Hålan Pine Bluff luktar Skutskär, pappersbruk mao. En av deltagarna bor här i närheten. Vi frågade honom för några dagar sedan om det var trevlig här. "Tro mig, det är det inte. Jag äger nio vapen!" blev svaret.
Annars börjar vi nog, lite till mans, känna oss mätta på cykling. 26 dagar i rad med minst 14 mil är mycket!


2008-09-24

Dag 17

Distans: 138,6 km, klättring 1115 m, rullsnitt 28,2 km/h, max hastighet 63,2 km/h.
Ännu en dag på jobbet. Lugn dag utan "tävlingar" eller fortåka. Knappa 14 mil är ju inte mycket att spendera hela dagen på, vi tog det lugnt. Man kan ändå inte göra mycket annat än att sova och kolla TV när man har kommit in på rummet.
I morse var det ovanligt mycket dimma. Men den brändes bort av solen efter en timme ungefär.
Dagens rutt har gått igenom ett mycket vackert landskap som i mycket liknar det svenska. Hasse och jag kände oss som hemma. Vi kom till och med förbi en sjö, det vara bara några faluröda stugor som fattades.
Det mest dramatiska idag var att Lenny försvann. Efter andra depån var han bara borta. Vi trodde han var framför oss men när vi kom till lunchen hade han inte varit där. Det visade sig senare att när han tappades oss han bestämde sig för att åka en liten omväg.
I morgon ännu en 14 milare. Därefter 2 etapper med 215 resp. 232 km. Skönt att man får något att göra på dagarna!