2008-09-22

Dag 15

Distans: 177,7 km, klättring 1272 m, rullsnitt 30,2 km/h, max hastihet 56,4 km/h
Ännu en dag till avverkad. Samma typ av terräng som igår med levande landsbygd och ganska mycket träd vid vägkanten. Mycket bättre vägbeläggning dock vilket syns på medelhastigheten. Det är faktiskt mycket trevligare att cykla genom mer bebyggda områden även om den ödsliga tomheten i västra Amerika också hade sin tjusning.
I natt sover vi i en stad med som heter McAlester med ca 19 000 invånare. Den är typisk för alla mindre städer här. Ett mer eller mindre öde centrum med många övergivna byggnader, några fina bankpalats och administrativa byggnader. Utanför staden en lång gata med alla motell, alla stormarknader och resturanger. Alla har samma utbud. McDonalds, Pizza Hut, Denny's, Sonic, Wal-Mart, Holliday Inn, Starbucks, Taco Bell etc etc. 9 av 10 resturanger tillhör någon av dessa kedjor. Trist med effektivt kommersiellt.
Vi har idag åkt i första gruppen hela dagen. En av damerna som är med, Lynn, är en stark åkare som oftast vill vara bland de fösta. Idag råkade hon köra över någon störr motordel som låg på vägrenen. Fälgen fick sig en rejäl smäll och är bara att skrota. Hon låg direkt bakom mig när det hände. Jag hann precis väja själv, men inte varna bakåt. Konstigt någ fick hon inte punka samtidigt. Sedan fick Lenny en punka och då lät vi de andra åka iväg. En glass hannvi också med innan vi kom till motellet. Fortfarande bland de allra första.
Bobby säger alltid: Idag måste vi spara på krafterna. Sedan är han den första att öka farten. Vid nästa depå säger han ofelbart: You guys are killing me!
I morgon har vi turens bergsetapp med många höjdmeters stigning. Det ska bli kul.





2008-09-21

Dag 14

Distans: 189,7 km, klättring 1498 m, rullsnitt 28,6 km/h, max hastihet 52,5 km/h
Idag har vi cyklat i Oklahoma hela dagen. Vi lyckades missa en högersväng och fick 1o km extra idag. "Bend right" stod det i kortet, men "turn right" hade nog varit mer rätt. Men vi fick i alla fall se en gammal fin stålbro över Southern Canadian River som alla andra missade. Åkningen idag kan betecknas med berg-och-dalbana på skruttiga småvägar. Usel beläggning med stora hål och gropar.
Man märker att vi börjar närma oss mer tättbefolkade områden. Fina gårdar och välskötta jätteåkrar. Mycket hästar. Hasse påstår sig ha sett bisonoxar och även en livslevande skallerorm som blixtsnabbt krälade över vägen. "Minst en och en halvmeter lång!" Annars har vi sett mycket "road kill", dvs trafikdöda djur. Skunkar, ormar, armadillos, en hund och en örn (typ).
I gänget har stämningen och kamratandan nu blivit väldigt god. Det är en massa bus och skoj mellan oss och 3 killar från Wisconsin. Dom har döpt oss till "the flat tire gang". Eftersom vi är starkare cyklister än vad dom är så kör vi om dom hela tiden. Enda gångerna de kör om oss är när vi har punkor. Därav namnet.

Middagen intogs på ett pizzaställe. En XL pizza blev lagom för 3. Som tallrikar fick man pappskivor. Bestick bara gaffel. "Only in America"!

Eftersom WLAN signalen var så låg i vårt rum sitter jag nu på marken och skriver. Här utanför receptionen är det full styrka. Så här kl 8 på kvällen är det fortfarande över 20 grader varmt. Precis som i Stockholm, eller?

2008-09-20

Dag 13

Distans: 168,4 km, klättring 886 m, rullsnitt 29,7 km/h, max hastihet 51,7 km/h.
Länk till track och karta: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=mwkkdhobabesweye
Ännu en dag längs med gamla Route 66. Ganska snart efter start passerades gränsen till Oklahoma i morgonsolen. Tyvärr hade de snåla "okies" inte satt upp någon Välkommen-till skylt så det blev inget foto. Terrängen har blivit lite mer rullande men den mesta klättringen fick vi nog på alla passager av I-40, som är den Interstate som ersatt Route 66 i dessa trakter.
Två Route 66 museer har vi avverkat idag också. Entreeavgiften betald av PAC Tour.
Vid lunchen var platsen extra utsmyckad pga av att en av killarna hade födelsedag och att vi där i närheten passerade halvvägs på vår tur mellan Stilla Havet och Atlanden. 2368 kilometer cyklat, 2331 kvar nu i kväll.
Jag har gjort lite extra service på cykeln också. Satt på ett nytt bakdäck och gjort ren + smort kedjan. Eftersom det, i stort sett, inte regnat har kedjan klarat sig bra. Det är inte dags för byte ännu (Hasse har mätvertyg med).
Ni kanske undrar hur en dag på PAC Tour förlöper? Vår väckarklocka ringer 06:00. Vi gillar att ha gått om tid på morgonen så att vi slipper stressa. Kl 07:00 är frukosten klar. Den serveras från "the lunch van". Med oss ner från rummet denna första vända tar vi med oss cyklarna. Innan frukosten är klar hinner vi pumpa och fylla flaskor. Efter frukosten går vi tillbaka till rummet, borstar tänderna och justerar det sista med packningen och klädseln. Sedan släpar vi ner våra väskor till "the motel van". Där någon ur personalen, crew, på givet klockslag börjar ta emot och stuva dessa. Innan man startar får man inte glömma kolla på anslagstavlan, en white board, efter tillägg, förklaringar eller ändringar på körnoterna. Där finns givetvis även en penna så att man kan föra in ändringarna på sitt eget kort.
Sedan troppar alla av i lugn och ro. Innan har man memorerat vid vilken mile som första depå är belägen. En stjärna vid mile-siffran betyder vanlig depå, två markerar lunchdepån. Vanligvis har vi två depåer innan lunch och en efter.
Alla depåer är ordnade på samma sätt. Det första man hittar är cykelställen och sedan behållaren med handtvättmedel och hushållspappersrullen för handtork. Det kan ju verka lite överdrivet, men det vore ju inte kul om gruppen drabbades av någon magsjuka, eftersom man plockar med frukt och annan mat med händerna. Den första depån sköts alltid av "the caravan", en vanlig Chrysler Voyager utan släp. Andra av motel van.
När vi kommer fram till dagens motel är motel van redan där. Anslagtavlan är uppsatt och viktiga notiser anslagna. En speciell tavla visar vilket rumsnummer alla har och där finna även en korg med alla nycklar/kort till rummen. Väskorna ligger urlastade i rader på marken.
Personalen på motel van har också gjort iordning allt för cykelvård, ev. reparationer och justeringar. Hinkar med vatten och tvättmedel finns färdigt med ett antal stora långskaftade borstar. Mekställen och verktygslådorna är framställda. Ett par ur crew som är duktiga mekar finns alltid där berädda att hjälpa till.
Alla bilar och släp är fulla av specialinredning och utrustning som Lon och Susan har funderat ut under de dryga 25 år som PAC Tour funnits. Det hela är så genomtänkt och bra att man bara tappar hakan de första dagarna.
I morgon åker vi de sista milen på Route 66. Det ska på ett sätt bli skönt att slippa denna betongväg med alla skarvar. Nog med dunk-dunk för denna gång!






2008-09-18

Dag 12

Distans: 159,6 km, klättring 504 m, rullsnitt 29,1 km/h, max hastihet 45,5 km/h.
Idag har vi haft en kulturdag. Vi har i stort sett åkt på gamla Route 66 hela dagen. Bortsett då från vår lilla felkörning på 6 miles strax efter start utanför Amarillo (se spåret!). Vi var så inriktade på att inte missa en avtagsväg till höger att vi tog en för tidigt.
Route 66 kallas "America's Main Street" och var den stora pulsådern från 20-talet till 1985 när den officiellt försvann som eget vägnummer. Sträckningen var från Chicago till Los Angeles. Beläggningen var av betong och stod färdig i hela sin längd1928. När man nu åker på orginalvägen passerar man många städer och samhällen som mer eller mindre håller på att dö ut när all trafik och med den medföljande kommers har försvunnit. Man ser mängder av nerlagda bensinmackar, motell och bilverkstäder. Men här och var finns det entusiastiska människor som vårdar sin historia och kan visa hur det var förr.
I en litet samhälle som heter Groom var andra "sag" idag. I "Blessed Mary Cafe" är allt gratis, men man förväntas donera vad man tycker det var värt i en bössa vid utgången. PAC Tour donerade för en bit kaka åt all medan allt annat fick vi donera för själva. På bilden sitter jag, Lenny och Hasse och smörjer kråset.
I McLean var lunchen bredvid ett Route 66/Taggtrådsmuseum! Jag är säker på att ni inte vet hur många olika sorters taggtråd det finns eller har funnits. Taggtråd kallas "Devil's Rope". Sedan fick vi tips om ett annat litet museum några kvarter in i stan. Det kunde vi ju inte missa så vi åkte dit också. Här fanns massa prylar från förr och en hel del om ett läger för tyska krigsfångar som fanns i närheten under kriget. Ganska svårt rymma hem till Tyskland ifrån McLean, Texas. Kan nog tänkas att viljan att återvända till Tyskland och fortsatt krigstjänst inte heller var särskilt stor bland de flesta av fångarna.
I Shamrock hittade vi två fantastiskt fina gamla bensinstationer. Den ena i "Art Deco" design från 30-talet. Samma design som "the Crysler Building" på Manhattan vilket jag i alla fall tycker mig kunna känna igen. Den andra hade sådana här klassiska gamla pumpar där man först, för hand, pumpar upp behövlig mängd i en glasbehållare på toppen och sedan bara låter det rinna ner i tanken på bilen med självfall.
Denna mack låg bredvid dagens tredje museum som vi åkte till efter att vi duschat och bytt om. Ett gammalt hotell som gjorts om med utställningar i de forna rummen. Här fanns ett rum inrett som en tandläkarmottagning från förr och ett som en rakstuga. Absolut att bättra sätt att tillbringa eftermiddagen än att ligga på sängen och zappa på tv'n. Jag brukar förresten inte hinna hela varvet runt på kanalerna innan jag somnar.
Cykelmässigt en lugn dag helt utan punkor. I morgon passerar vi halvvägspunkten på vår cykeltur. Det är en lång bit kvar mao. Men vi har inga krämpor eller andra bekymmer så vi ser bara fram emot fortsättningen.




Dag 11

Distans: 177,4 km, klättring 423 m, rullsnitt 35,0 km/h, max hastihet 75,6 km/h.
Ännu en dag med platta fyrfiliga vägar. Så vi åkte ännu fortare än igår. Men det ska erkännas vi hade lika bra hjälp av vinden nu som då. Det enda tråkiga är alla punkor man får på dessa väger. Idag hade vi 3 st i vår grupp. Men vi var effektiva. Vi hade en dubbel, både fram och bak. Och eftersom Lenny kör med Grand Bois 32 mm och ingen annan hade så feta slangar så blev det till att lappa slang vid vägkanten. Det har jag aldrig gjort förut under alla år på cykel.
Under dagen har vi åkt förbi många sk "stock yards". Jättestora inhägnader med tusentals nötkreatur som ska gödas upp inför slakten. Man kan faktiskt bli vegetarian för mindre.
Vi har även åkt bredvid en mycket vältrafikerad järnvägslinje. Godståg efter godståg i båda rikningarna. 4 dieselelektriska lok först och 2 bak som puttar på. En oändlig mängd vagnar med två (på varandra) kontainrar på varje.
I natt sover vi på Big Texan Steak Ranch and Guest House. Här kan man beställa en biff som väger ca 2 kg. Om man klarar av att äta upp hela, även salladen och potatisen, så får man den gratis. (Annars kostar rätten $75.) Jag nöjde mig med en halvkilos biff, trots kohagarna. Den räckte bra!





2008-09-17

Dag 10

Distans: 173,2 km, klättring 610 m, rullsnitt 34,5 km/h, max hastihet 54,2 km/h.
Idag var en ganska tråkig dag på jobbet. Vi körde hela dagen i vägrenen på en fyrfilig väg. Det enda som gjorde dagen intressant var möjligheten att köra fort. Och det gjorde vi! Se bilden på mina datorer. Den högra visar km/h, den vänstra miles/h. Jaahoo!!
Vi såg också de första tecknen på odling sedan Kalifornien. Det har bara varit boskapsskötsel annars.
På eftermiddagen satt vi nästan hela gänget och drack GT vid poolen! Mark från Oregon (nice tan!) hade hittat Tonic i en av bilarna och gick sedan och köpte det som fattades.




I morgon ska vi in i Texas och en ny tidszon igen.

2008-09-16

Dag 9

Distans: 153,8 km, klättring 1167 m, rullsnitt 29,6 km/h, max hastihet 73,2 km/h.
Jodå, det blev en lugn dag. Tänk att det har gått så långt att 15,5 mil räknas som återhämtning. Fina vägar utan "18-wheelers", dvs långtradare. Böljande terräng med oändliga vyer över ett vackert landskap. Enda smolket i bägaren var Hasse två framhjulspunkor. Efter den andra konstaterade vi att det berodde på ett dåligt fälgband, så det är nu bytt. (I bilarna fínns ett mycket välsorterat reservdelslager.) Självaste Lon gästade vår grupp ett par km. Han har verkligen tryck i pedalerna.
Till lunch idag bjöds det på tacos, det skyfflades en hel del kan jag säga. Alla börjar nu vara vansinnigt hungriga hela tiden. Sitter man inte på cykeln så tänker man på mat. Ett annat fenomen är att man är fruktansvärt stel i benen efter raster och stopp. Det tar 10 minuters cykling innan det känns ok igen. Innan dess protesterar dom högljutt om man försöker trycka lite.
Vi kom fram till motellet i Roswell redan vid 14 tiden. PAC Tour ordnade skjuts till UFO museet som vi givetvis ville besöka. Det finns nämligen en myt(?) som berättar att 1947 kraschade en utomjordisk farkost nära här och att resterna av farkosten och besättningen togs om hand av amerikanska flygvapnet. Allt tystades ner och diverse saker hittades på för att förklara vad som hänt. Museet bestod av en massa skärmar med vittnesuppgifter och tidningsklipp från den tiden. Tog ca 30 minuter att ta sig igenom. Vi blev inte besvikna, vi hade blivit förvarnade.
Efter köpte jag en banan split som slukades med god aptit. Sedan körde vi en tvättmaskin på motellet med alla cykelbyxor. Vi brukar tvätta i handfatet efter varje etapp, men vi tyckte att det kunde vara lämpligt att köra byxorna i maskin några gånger under resan. Allt för lortiga är inte bra för underredet. Babianarsle vill vi inte ha!
Middag intogs på en mexikansk resturang. Servitrisen fick fylla på vår skål med chips 3 ggr innan vår mat serverades.
Idag passeade vi 1000 miles från San Diego. En tredjedel avklarad, två kvar!