Länk till track och karta: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=rpsckidhuplndiij
Idag var alltså klätterdagen när vi skulle köra "Talimena Parkway", en bergsväg vars enda syfte verkar vara att göra det möjligt för folk att köra upp och beundra utsikten. Vägen går längsmed en bergskam. Det är alltså inget pass man ska över.
Vi startade dagen relativt lungt och kom iväg absolut allra sist. Efter 2,5 mile fick Bobby en punka. Vi var mao väldigt sist just då. Men vi fick igång vår gruppcykling och började passera åkare efter åkare. Vid första sag såg vi "täten" sticka iväg när vi rullade in. Samma vi andra sag. Här var det 7 åkare som valde en annan mindre kuperad och även kortare väg tíll dagens etappmål. Men vi fortsatte mot "Talimena". Jag kom efter gänget pga av att jag tappade något i gatan. Sedan tog jag ett foto på skylten nedan och där började backarna. Brant och upp upp upp. Lenny åkte jag om ganska snart. Han skulle nog vara en god klättrare, men gillar helt enkelt det inte. Bobby åkte jag om i första utförslöpan (det var där jag kom upp i 78,8, nytt pers!). Hasse i nästa motlut. När jag kom till lunchdepån var det några åkare där före mig. Lynn, Mike, lille John från England, 22 år, plus några ur crew som cyklade idag.
Efter lunch kom jag iväg som nr 4 av de som jag visste var kapabla att "vinna" etappen. Ganska snart kom jag ikapp Lynn och Mike. Jag åkte med dom några kilometer. Men i nästa utförslöpa gav jag järnet och snart var jag ensam. Jag körde absolut så fort jag orkade i varje backe. Men ingen John dök upp inom synhåll. När jag kom till sista sag vid mile 98 (km 157) frågade jag Dave, som bemannade den, hur länge sedan det var John stack. "2 minuter" blev svaret. Jag bara fyllde upp Camelbaken och stoppade en banan och en Cliff Bar i fickorna och stack direkt. Fortsatte att ge allt (som inte var så mycket vid det laget) och åt bananen i första utförslöpan. Efter ytterliggare några km ville jag kolla upp färdnoterna för att kolla hur långt det var till nästa avtag. Borta! H-vete, den försvann när jag drog upp bananen. Jag kom inte ens ihåg vad kvällens motell hette. Stan hette "Mena", det kom jag i alla fall ihåg. Jag hade inte heller lagt in dagens hotell som en waypoint i GPSen. Sökte på "Logi i närheten" i GPSen men inget av de motell som dök upp kände jag igen namnet på. Medan jag höll på och fipplade med GPSen rullar plötsligt John upp på min vänstra sida! Han hade kört fel och hamnat på en utsiktsloop runt en rastplats.
Han hann visa mig att vänster på Route 71 nere i stan var det enda vi skulle ha koll på. Vad hotellet hette hann jag inte fråga innan utförslöpan började. Snart var jag långt före John. (Han väger om möjligt ännu mindre än vad jag gör och är inte heller lika duktig/våghalsig som jag i "störtlopp"). Nere i stan försökte jag ta det lungt, fick även några rödljus, men ingen John. Tog vänster på R. 71 och började spana efter motell. Till min stora lycka syntes PAC Tour bilen från vägen och jag kunde rulla in först i mål. Det var kul!
Den här etappen var tuff. Jag har 34/27 som lägsta växel, men hade gärna haft några lägre i de värsta 15%-arna.
Idag har vi även åkt in i en ny stat, Arkansas, (uttalas "arkinnsaw" av någon outgrundlig anledning.) Tyvärr blev fotot av "Välkommen till-skylten" oskarp. Det gick lite fort just då;->
I morgon är det bara 14o km. Vi har fått en halvtimme sovmorgon!
1 kommentar:
Sådär ja. Nu börjar det likna nå´t.
Vilken rusch. Låt hornen växa bara. Det är som hemma, när vi idiotspurtar på kommun- och länsgränsskyltarna. Ni är beundransvärda som dag ut och dag in sätter er på sadeln och klämmer c:a 120 nya miles. Hoppas även Hasse trivs på vägarna och törs busa lite.
Skicka en kommentar