2008-09-15

Dag 8

Distans: 168,0 km, klättring 1940 m, rullsnitt 22,1 km/h, max hastihet 58,9 km/h.
Man ska aldrig tro att man har en lätt dag framför sig, det straffar sig alltid! Idag har vi fått slita som hundar i en 10-15 m/s motvind hela dagen. Och när vinden dog ut började den sista stigningen som hade flera "falska" toppar. Dvs jag tror att detta var nog den sista men då dyker ännu en dj-la backe upp.Jag råkade även ut för turens första punka när jag körde på en metallbit som skar upp däcket. Detta hände 3 minuter efter att Lon Haldeman kört upp bredvid oss och genom bilfönstret skrikit: "Det finns en alldeles perfekt vägren där till höger. Alla andra använder den!" Vi cyklade nämligen på vägen och tog nog hela filen med en plog eftersom vindeländet kom lite snett framifrån för tillfället. Men man gör ju som bossen säger så vi vek ut i vägrenen.Vi passerade "Trinity Site" där den första atombomsexplosionen skedde i juli 1945. Ja på närmaste väg, själva platsen kan man bara besöka en gång per år.På slutet när backarna började fick jag äntligen lite flyt i åkningen och kom före Hasse till hotellet. Hotellet ligger mitt i en brant nedförskörning. Och ni kan ju gissa vad Hasse gjorde når han kom fram? Precis, han körde hela vägen ner. Till Hasses försvar ska läggas att han följde en av "crew" som han trodde hittade vägen. Ruidoso, som den här orten heter, är en vintersportort. Jag visste inte att det fanns sådan i New Mexico. I morgon är det sista dagen i bergen och vi har 16 mil framför oss med många meters höjdförlust (vi sover på 2100m höjd i natt). Det måste ju bara bli en lätt dag, eller?

Lunchen intas i lä bakom bilen!

2008-09-14

Dag 7

Distans 252,8 km, klättring 1083 m, rullsnitt 30,1 km/h, max hastighet 70,3 km/h.
Länk till track och karta:http://www.gpsies.com/map.do?fileId=plmbiurhtxbybwgp
Morgonen var idag iskall med temperatur på bara 5 plus. Inga problem för oss nordbor. Vi hade kläder så det räckte. (Även Hasse fast han gnällde en del...)

Ganska snart efter start passerade vi gränsen till New Mexico och strax efter andra depån vattendelaren mellan Stilla Havet och Atlanten på 2376 m höjd.

Eftersom det var den längsta etappen så fick ju vi randonneurer visa oss på styva linan. Len, Hassa och jag är PBP-veteraner medan Bobby idag åkte det längsta han någonsin åkt på cykel. Men det funkar bra. Vi fyra är nästan de enda som åker gruppcykling. Alla andra åker en och en med 10 m lucka. Nej, förresten, idag var det flera som låg på rulle bakom det ena av tandemparen som är med. Den cykeln skulle ni se. En Santana Ti Team som säkert har kostat sina modiga 20 000 dollar.
En raksträcka på 30 km, sedan en kurva och 20 km raka har vi avverkat också. Helt sjukt när man ser vägen miltals framför sig. (Det har varit mycket öppet prärieliknade natur idag.)
En trevlig utförslöpa avslutade dagen och vi svängde in på Best Western Socorro strax efter 16 som andra grupp.
Middagen intogs på en kinesresturang med buffet. "Ät så mycket du orkar" mao. 11 dollar med dricka. Helt ok! Sedan blev det ju förstås en smoothie på vägen hem också. En sk sängfösare.
I morgon har vi sovmorgon med en timme. Det är ju bara 17 mil. Ett par 8-9% knäppor på slutet ser jag dock fram emot!

2008-09-13

Dag 6

Distans 190,1 km, klättring 1430 m, rullsnitt 27,4 km/h, max hastighet 61,2 km/h.
Dagens etapp har gått på ganska dåliga vägar, delvis på Route 66. Just Route 66 har väldigt dålig beläggning med betongskarvar. Vi har även kört en del på I-40, motorvägen. Dessa "freeways" är väldigt skräpiga med däcksrester från långtradarna nästan överallt. Det innebär också många punkor pga ståltrådarna från radialdäcken.
Vi har i stort sätt åkt uppför hela dagen, även om det inte känts så. Vi råkade även ut för en rejäl iskall åskskur med hårda vindbyar så vi fick prova regnjackorna ett tag. Annars har det varit en perfekt sommardag för cykling med lagom skandinaviska temperaturer. Nu i kväll när vi gick ut för att äta var det läge för en tröja för första gången. I morgon har vi turens längsta etapp på ca 25 mil. Vi kommer även passera vattendelaren mellan Stilla Havet och Atlanten. Så helt platt lär det inte vara. I morgon åker vi även in i en ny delstat, New Mexico och in i en ny tidszon. Klockan fram en timme!

2008-09-12

Dag 5

Distans 179,0 km, klättring 2080 m, rullsnitt 26,7 km/h, max hastighet 67,7 km/h.

Idag åkte vi från Cottonwood till Winslow, Arizona. Det Winslow är mest känt för nuförtiden är att staden nämns i en av "The Eagles" hitlåter, Take it easy.
Vi hade i stort sätt klättring fram till lunch vid km 104 och sedan lätt utför hela vägen till Winslow. Hasse har idag verkligen visat att han är tillbaka efter genomklappningen dag 1. Vi andra hade svårt att hänga med!
Det är en fantastisk vacker natur med oändliga, skiftande vyer. När man rör sig så pass många meter upp och ner i höjdled blir det många olika naturtyper på en dag. Torra buskheder, djupa tallskogar och prärie på samma dag.
När vi kom fram till Winslow cyklade vi ner på stan för att titta på hörnet som näms i Eagles låten. Sedan blev det Dairy Queen!
Winslow har varit en livlig knutpunkt för både järnvägen och gamla "Route 66". Men sedan Interstate vägen drogs utanför staden har den förtvinat. Vi bor på ett fint gammalt järnvägshotell som några eldsjälar räddat från rivning. God mat, god öl och trevligt sällskap är en bra avsluting på en cykeldag.




2008-09-11

Dag 4

Distans 165,3 km, klättring 2472 m, rullsnitt 24,9 km/h, max hastighet 72,6 km/h.


Jag tror att idag har jag haft en av mina topp 10 cykeldagar! Normal sommarvärme, lite regnskurar, fantastisk natur och fina vägar. Vad mer kan man begära? Dagen har innehållit 3 rejäla stigningar med efterföljande buskörning utför. Man har ett flin från öra till öra hela dagen.

Alla stigningarna har bestått av vägar som slingrat sig uppför dalsidor. Varje kurva har inneburit nya vyer och nya "photo op." (opportunity).

Mitt i sista långa utförslöpan ligger Jerome. En liten stad, grundad ca 1865 som gruvstad. Här stannade vi och tog en smoothie och en espresso och beundrade den magnifika utsikten. Staden har nog varit ganska förfallen men börjar nu vakna till liv igen med hantverkare och konstnärer. Många av de gamla husen från pionjärtiden har rustats upp och den gamla branta huvudgatan är full av folk och kommers. Vad tycks om lokalen med skylten "Belgien Jenny's bordello and pizza"?
Len och jag retar Bob för hans fegkörning i utförslöporna. Men han säger att han jobbat alltför många år på akutmottagningen för att vara kaxig.




















2008-09-10

Dag 3

Distans 185,2 km, klättring 1082 m, rullsnitt 27,5 km/h, max hastighet 47,4 km/h.

Vilken cykeldag vi haft idag. Lite lägre temperaturer, fantastiska vyer och en ny stat, Arizona. Några kilometer efter start passerade vi Coloradofloden som utgör gränsen till Az. Traditionsenligt stannade alla och fotade "Välkommen till" skylten. Tyvärr var det motljus så det var inte lätt.










Sedan kom vi ut í kaktusland. Saguaro heter fingerliknande katusen som vi känner igen från Västernfilmer. Finns visst en "jumping cactus" som hoppar på en om man kommer för nära! Visste ni förresten att plural av kaktus på engelska är "cacti".

Vägen har mest varit spikrak och svagt, svagt uppför hela dagen. Man har inte sett lutningen men den har känts! Men en sak är säker, vägkonstruktören hade inte platsat på Tyréns. Han har bara använt raklinjalen.

I början åkte vi på Interstate 10, I-10. Det var fruktansvärt skräpigt längs vägkanten. Många fick punkteringar. Vi döpte om vägen till "Flat alley". Precis efter att vi anlänt till motellet bröt en rejäl åskskur lös och alla som var kvar på vägen blev dränkta.

2008-09-09

Dag 2

Distans 165,4 km, klättring 820 m, rullsnitt 28 km/h, max hastighet 55 km/h.
Varm, platt och långa raksträckor betecknar denna etapp som är en av de lättaste på turen. Vi har passera genom ökenområden med sanddyner, men även jordbruksområden med enorma konstbevattningsanläggningar. Jag åkt med Walt från Cincinatti, Ohio, mest hela dagen. Hasse kände sig fortfarande sliten efter gårdagens uttorkning och valde att cykla bara halva sträckan idag. Jag har känt mig hyfsat pigg, om man nu är pigg i 40 graders värme. Egentligen är det konstigt att jag kan cykla i värme. Alla som känner mig vet att jag i normala fall börjar gnälla så fort termometern går över 25.
Men det funkar bra. Alla bilarna har mängder av is med sig i stora kylväskor som man stoppar lite här och var. Ett sug i Camelbaken ger förs en skvätt stekhet Gatorade (det som är i slangen) innan den kalla drycken kommer. Mums!
När vi var framme i Blythe gick vi en på en "Dairy Queen" innan vi tog de sista metrarna till hotellet. En iskall capuccino milkshake satt fint!
Väl inne på hoteller är det de vanliga pysslet med att tvätta cykel och kläder som väntar. Sedan blir det "Monday Night Football" och dega på sängen innan det är dags att gå ut och äta middag. Vi går bort mot resturangen som rekommenderats av Lon och Susann men på vägen dit ser vi dr Len och dr Bob inne på en mexikansk resturang som faktiskt inte tillhör någon kedja. Det blir där vi äter.